Arkeologerna söker sig fram med spatel och pensel. Putsar och fejar en bit jord som de har markerat med sådana där snören på pinnar uppsatta i en kvadrat. En radio står påslagen i bakgrunden med nåt pratprogram som ingen lyssnar på. Solen gassar i ökenlandskapet.

“Jag har hittat något!” ropar en av arkeologerna med gäll röst. Det är en praktikant som vill imponera på de andra. “Jag har hittat något!”

Handledaren masar sig fram och rättar till sin beiga hatt som skyddar mot solen. Han tar upp ett förstoringsglas ur bröstfickan på sin sandfärgade väst och inspekterar fyndet.

“Titta, en liten grej med små strängar!” säger praktikanten utan att dölja sin upphetsning. “Kan det vara ett musikinstrument?”

Handledaren, den erfarne arkeologen, som varit med vid tiotals utgrävningsplatser för 2020-talets människor, skakar uppgivet på huvudet.

“Nej”, säger han. “Det där är något helt annat…”

Under min föräldraledighet var jag inte på mitt mest sprudlande humör. Jag och min käresta fick tvillingar i februari 2019. Under de 18 månader som följde var vi mestadels föräldralediga tillsammans.

Till en början hade vi två gulliga bebisar med närapå tresiffrigt BMI som sov större delen av dygnet. Sedan, lagom tills pandemin kom i februari–mars 2020, hade de blivit lika gulliga men desto mer krävande ettåringar med växande tänder och dubbel upptäckarlust på gränsen till mani dygnet runt. När öppna förskolan slagit igen och vår tvåa på 50 kvm blev för trång (någon timme efter att vi vaknat) gick jag milslånga barnvagnspromenader i göteborgskt februarirusk med depåstopp för blöjbyten på offentliga toaletter och på lekplatser för gungande i gungor och geggande i sandlådor.

Den eran i mitt liv innebar en låg grad av njutning och en hög grad av meningsfullhet. Men att känna sig meningsfull är väl också, på ett sätt, lycka.

Ibland blev vi stoppade av främlingar. En man kom körande på inlines, i mars, och stannade, konstaterade att det var tvillingar och sa till mig att jag minsann har “bra tryck i trumpeten”. Jag hade aldrig hört någon, bortsett från kanske Ove i Solsidan, säga så. Men någon gång ska ju vara den första.

En annan gång blev vi stoppade av en tant i sjuttioårsåldern som propsade på att jag skulle sätta på barnen mössor eftersom “det är vinter”. Trots att jag påpekade att det var jag och inte hon som avgjorde det, fortsatte hon att upprepa frasen “det är vinter” ända tills jag blev lite… sur. Jag började gå mot henne, med barnvagn och allt. Hon och hennes man (eller var det hennes personliga assistent?) gick åt andra hållet, tittade bakom sig och ökade takten. Jag gjorde detsamma. De gick nerför några trappor. Jag tog en cykelbana och följde dem ner i Nordostpassagens alla vindlingar, likt en varg som fått vittring på ett byte. Jag förstår att det fanns psykopatiska drag i mitt agerande, men jag hade inget bättre för mig och blev nyfiken på hur långt jag kunde ta det hela. Skulle jag följa efter dem runt hela stan? Skulle jag vänta flera timmar utanför en trappuppgång de smitit in i? Jag gick efter dem i åtminstone fem minuter, lugnt men snabbt, medan de gång på gång tittade bakom sig. Vid ett tillfälle stannade tanten, formade sina händer som en tratt runt munnen och vrålade “DET ÄR VINTEER!” så att det ekade mellan husen innan hon raskt rusade vidare. Det var säkert både en och två av pandemiårens alla hemmajobbare som satt med öppet fönster och laptopen uppfälld vid köksbordet och undrade var denna opåkallade meteorologiska rapport kom ifrån. Hade de då tittat ut skulle de ha sett hur tanten försvann nerför trappan. Hela tiden tillsammans med sin man, som var helt tyst men riktade några blickar åt mig som sa: ”ja, hon kan bli lite uppjagad ibland”. Jag klandrar inte honom. Jag har sett uppjagade tanter förr. Liksom män som inte gärna vill vara illojala mot sina fruar när känslorna svallar utan nöjer sig med att i tysthet gå hem, brygga en kopp kolsvart rävgiftskaffe, plocka fram två dammsugare och försöka glömma det hela.

Så, vad har detta med plackers att göra? Jo, jag kommer till det.

För att muntra upp mig en aning under den här perioden började jag plocka skräp. Jag minns inte exakt hur det började. Kanske hade något av barnen kastat iväg en klämmisförpackning, som den dagen givetvis var halvtom, som jag tog upp. På marken låg väl plast från en gammal Snickers eller kanske en tom energidrycksburk som av bara farten åkte ner i skräppåsen som alltid fanns i barnvagnen.

Det var väl där någonstans det vände. Ingen helomvändning, inte alls, men åtminstone en lite justerad kurs.

Jag fick något slags Janusansikte och vände blicken både inåt och utåt. Inåt, mot den lilla, lilla tillfredsställelse det innebar att göra rent och snyggt omkring mig, om så bara på den kvadratdecimeter av Slottskogen som jag just rensat från skräp. Utåt, mot resten av parken som bara väntade på att jag skulle plocka upp tomburkar, gamla vapes och godispapper (som ju inte alls är papper, utan plast). Jag fyllde lätt en plastpåse på tio minuter och kunde därefter gå vidare med den härliga känslan av att ha gjort något bra. Inte bara för mina två barn, jag gjorde många bra saker för dem, och säkert en del dåliga (sparar på detaljerna utifall någon soc-handläggare läser detta), men för världen i stort.

Nu är jag fullt medveten om att jag drar jättestora växlar av att plocka upp lite skräp. Den där påsen kommer inte att dra jorden från antropocen tillbaka till en tid då vi levde i samklang med naturen. Den kommer inte att stoppa varken globala uppvärmningen, gängkrigen eller någons ischiasproblem. Men det fick mig att känna att jag gjorde något bra i en tid då jag var lite nere. Gott så.

Nu är pandemin över. Barnen har fortfarande upptäckarlust men börjar nu tappa de där tänderna som växte ut för sex år sedan. Mitt skräpplockande har fortsatt, bland annat på väg hem från förskolan. Jag kan se tydliga tecken på att det har smittat av sig på barnen.

“Pappa, ser du vad jag ser?” säger min son när han, med en pilgrimsfalks skärpa, skannat av en yta och ser en burk ca 750 meter bort som kan inbringa honom en krona i pant.

“I morgon vill jag ha en plastpåse med mig till skolan, jag känner för att plocka skräp på hemvägen”, sa min dotter härom veckan och jag gjorde inget för att dölja min stolthet.

Under de här åren har jag haft ett öga öppet för skräp av olika slag. Jag har givetvis inte plockat upp allt jag har sett. Även jag har gränser. Men det har blivit ett sätt att muntra upp mig själv och hålla en tydligare riktning. På samma sätt som William McRaven i ett känt tal påstår att ”om du vill förändra världen, börja med att bädda din säng”, hävdar jag att du som vill göra världen till en vackrare plats kan börja med att plocka upp lite skräp.

Och här är grejen: varifrån kommer alla plackers?

För någon vecka sedan satt vi och gassade vårsol vid ett kafébord på Café Azalea. Ett av Göteborgs caféer med både bäst läge och den mest välklädda ägaren. Den mustaschprydde mannen i sextioårsåldern med krulligt hår. Han har alltid pressade byxor, en struken skjorta och en slips under förklädet. På kyliga dagar händer det att han klär på sig en dunväst. Jag har aldrig pratat närmare med honom, men hans känsla för stil och renlighet fick mig en gång att vinka till honom i en spontan gest av glädje när jag såg honom sitta i en bil på en helt annan plats, nämligen vid Saluhallen i Göteborg (han vinkade tillbaka). I alla fall. När jag och barnen hade köpt våra grillade mackor satte vi oss vid ett av uteborden. Och vad ligger under bordet, om inte en placker?!

Några dagar senare satt jag på en busshållplats i Floda. Varför då? Ja, det är en annan historia. Men på den där busshållplatsen fanns: en bänk, en skylt och en trottoar med en gammal snusprilla och… ja, just det, en gammal placker.

Plackers dyker upp på de mest oväntade platser. En gång vandrade jag i ett naturreservat i Halland, i närheten av Steninge. Där, bland bokar och fårhagar, vad hittar jag på marken? Ja, just det, en placker.

Min relation till plackers är inte varken djup eller stark, men den finns. Jag har aldrig haft hål i tänderna och, tror jag, inte heller dålig andedräkt. Mina tandläkarbesök har alltid gått ut på att jag sätter mig i stolen, får den där lilla åkturen upp i liggande läge, innan tandläkaren vispar runt lite i munnen på mig och säger ”det här ser bra ut” eller rent av ”det här är en mun du ska vara stolt över” innan jag betalar och går hem. Jag har dessutom haft samma tandläkare i hela mitt liv, så vi vet båda vad som väntar och det liknar mest en kul men dyr ritual där jag betalar 1000 kronor för att få åka upp och ner i en elfåtölj.1

Men en gång gjorde tandläkaren ett undantag från den där ritualen. Det var för över 10 år sedan. Han såg tendenser till någon matrest mellan tänderna. Kanske hade jag ätit hummusdoppade morötter och inte borstat tänderna så noga innan besöket. I alla fall sa han: “nu ska jag visa en grej” och tog fram det där som ser ut som ett litet plastigt musikinstrument med två strängar. Han rensade lite mellan mina tänder och visade att man kunde fånga upp matrester med det. Jag var inte särskilt imponerad. Och mindre imponerad blev jag när jag sedan fick betala 800 kronor extra för en ”konsultation”. Men konflikträdd som jag är valde jag att tiga, dra mitt betalkort och knöckla ihop kvittot för att sedan försöka glömma det hela (vilket uppenbarligen gick väldigt dåligt).

Vid det här laget står det väl klart att jag har en kluven inställning till både skräp och plackers. Men ändå. Varför ska de slängas på marken? Vid det här laget skulle jag inte bli förvånad om jag så hittade plackers på månen.

Jag ser framför mig hur framtida arkeologer, i en tid då vår civilisation har gått under, utför utgrävningar. De söker sig fram med spatel och pensel. Putsar och fejar en bit jord som de har markerat med sådana där snören på pinnar uppsatta i en kvadrat. En radio står påslagen i bakgrunden med nåt pratprogram som ingen lyssnar på. Solen gassar i ökenlandskapet.

“Jag har hittat något!” ropar en av dem med gäll röst. Kanske en praktikant som vill imponera på de andra. “Jag har hittat något!”

Handledaren masar sig fram och rättar till sin beiga hatt som skyddar mot solen. Han tar upp ett förstoringsglas ur bröstfickan på sin sandfärgade väst och inspekterar fyndet.

“Titta, en liten grej med små trängar. Kan det vara ett slags musikinstrument?” frågar praktikanten, utan att dölja sin upphetsning.

“Nej”, säger handledaren. “Det där är något helt annat. Det är bara en placker. Det fanns miljontals av dem på 2020-talet. Lärde du dig inte det på grundkursen?”

Nu har jag tänkt om. Idag nådde den där schismen en ny nivå. Jag fick syn på en cyklist som inte var militant, utan rent stridslysten.

Jag har lyxen att kunna promenera till jobbet på morgnarna. Jag lämnar barnen på skolan uppe på Bamses farmors berg (nej, skojade bara, Masthugget, en av Göteborgs alla kullar) och letar mig nedåt till mitt kontor i centrum. Längs vägen kan jag kryssa genom stimmen av cyklister som korsar Järntorget eller färdas längs Nya Allén. I vanliga fall trampar de framåt någorlunda snällt. Visst kan det hända att någon elcyklist som har bråttom någonstans genar lite väl mycket i en kurva. Men för det mesta är stämningen mellan alla inblandade trevlig och vänskaplig.

Men idag när jag gick längs Nya Allén, som alltså är en lång allé för den som inte är bekant med Göteborgs gator, hörde jag något bakom mig. Det var lite efter morgonrusningen. Gatan låg någorlunda tom. Jag kunde rent av höra en koltrast kvittra i någon av almarna. Framför mig, sisådär sjuttio meter bort, finns en liten bilväg som förbinder körfälten på båda sidor av allén. Denna lilla bilväg korsar därför cykelbanan. På den stod en liten Fiat med en förare som snällt väntade på att få köra vidare. Tror jag i alla fall, med all min uppbådade fantasi och föreställningsförmåga. Sådär som laglydiga bilister gör när det är rött ljus.

Bakom mig närmade sig en cyklist. Det var en man, enligt min bedömning i sextioårsåldern. Han färdades på en gubbcykel i en hastighet som hade gjort även en dopad Lance Armstrong avundsjuk. Han hade inte tighta kläder, men det han inte hade i spandex tog han igen med decibel.

Det började som en viskning och växte till ett vrål. Det är alltid svårt att återge vrål i text. Det blir lätt lite serietidningsaktigt och onomatopoetiskt som “GAAAH!” eller “GRR!”, men i det här fallet är det skrämmande nära sanningen. Det var något i stil med “AAAHH!” följt av “FLYTTA PÅ DIIIIIIG!” och slutligen ett “IDIOOOOOT!”.

Hela tiden närmade han sig bilen. Vars förare ju inte kunde göra annat än att sittar kvar och snällt vänta tills körfältet han skulle åka ut på blev fritt. Kanske satt den där och lyssnade på morgonradion. Eller kontemplerade en stund. Vem vet, en sån där Fiat kanske har så bra ljusisolerande förmåga att föraren inte ens kunde höra cyklisten närma sig med sitt sista “AAAAHH!”.

Om det nu var på det viset att föraren inte hörde den cyklande, skrikande mannen, att han inte alls var upptäckt, borde det ha gått upp för den när den cyklande, skrikande mannen även blev en cyklande, skrikande, sparkande man. När han slutligen passerade bilen, efter en väjning på några grader, sparkade han till bilens bakparti med en välriktad cykelkaratespark som jag inte sett sedan jag spelade dataspelet Road Rash på 90-talets slut (titta här om du inte vet vad jag talar om), innan han kunde väja tillbaka och fortsätta på cykelbanan igen.

Hela händelseförloppet tog nog inte mer än sju-åtta sekunder. Och jag undrar så vad som fick den där cyklande, skrikande, sparkande mannen att just skrika och sparka. Just cykeln finns det inga frågetecken kring. Han behövde väl ta sig från en punkt till en annan och då är cykeln ett lämpligt transportmedel. Men resten då? Skriken och sparken? Folk kanske tycker att jag, som har en psykologutbildning och en snart färdig forskarutbildning, borde kunna svara med enkelhet på en sån sak. Så är det inte. Jag kan bara spekulera i vaga termer som att “han var arg” eller att “något hade hänt honom under morgonen”. Men jag hör ju själv hur intetsägande det blir. Här är det bäst att lämna allt vad psykologi heter och ta klivet över till ren fantasi.

Folk har ju fantiserat om liknande saker förut. Det som ligger närmast i min hjärnas associationsbanor är filmen “Silent Night, Deadly Night 2”. Där har Ricky både PTSD och en revolver, vilket är en kombination som i manusförfattarens fantasi leder till en mördarresa där några grannar, en frälsningssoldat och (här kommer det) en bilförare får smaka på hans vrede, medan (här kommer det igen) en cykeltjej med rött hårband lugnt får trampa vidare.

Nu förstår jag vad ni alla tänker. Ni ser mönstret. Vi ser det budskap som någon försöker förmedla till oss, om så på ett omedvetet plan. Cyklist = bra och förtjänar att leva. Bilist = dålig och förtjänar att dö. Verkligheten jag bevittnade denna morgon liknar, på ett skrämmande vis, dikten. Vi har en ilsken man. Vi har en cykel. Vi har en bilförare som får klä skott för ett vredesutbrott av hollywoodmässiga proportioner. Den cyklande, skrikande mannen kan mycket väl ha råkat ut för något i stil med det som hände Ricky och hans bror Billy. Kanske bevittnade han också hur en seriemördare, utklädd till tomte, tog hans föräldrar av daga när han var i femårsåldern, varpå han blev fostrad i ett strikt katolskt hem och växte upp med obehandlad ptsd som plötsligt blommade ut en dag i vuxen ålder. Vilken tur, med andra ord, att den cyklande, skrikande mannen inte hade tillgång till en revolver.

Var det det som föregick den scen som utspelade sig på Nya Allén? Ja, vad vet jag? Men jag vet i alla fall att den här texten plötsligt och oplanerat mynnade ut i ett inlägg i debatten om nedskärningar i vården och striktare vapenlagar. Alltid något.

Jag tittar åt höger och ser en caféknegare. De vill att ingenting ska hända. De sitter med en kopp bryggkaffe och en blick som säger att de är lite stressat upptagna. När de säger ”… HÖR DU MIG… JA, JAG HÖR DIG! HÖR DU MIG NU?!” och fipplar med sina inställningar. Och en stund senare “… vänta lite, måste hitta eluttag” i sitt headset.

Jag tittar åt vänster och ser två gymnasietjejer. De vill att allting ska hända. De sitter i soffgruppen och dricker någon slags hybrid mellan kaffe och läsk. Deras blickar säger att de ständigt relaterar till sin omgivning utan vilja visa det. En av dem säger ”jag tror tjugo är den bästa åldern, kanske tjugotvå, då är man liksom där” och den andre nickar instämmande.

Jag sitter med en dubbel espresso och väntar på att någonting ska hända. Och plötsligt händer det. Inte ingenting. Inte allting. Men någonting.

En man kommer in. Jaha, tänker du, vad är det för speciellt med det? Det kommer hela tiden in män och kvinnor och säkert icke-binära eller vad de kallar sig nuförtiden.

Men den här mannen har en täckjacka i den lila nyans som nådde sin poppistopp i början av 90-talet. Han har luvan uppdragen över ansiktet. Bara konturerna av hans haka sticker fram där inne i dunklet. Visst är det något mystiskt med hakor som sticker fram ur uppdragna luvor. Ungefär som när Aragorn sitter i hörnet och spanar in Frodo med följe på det där världshuset i Sagan om Ringen. När han (mannen, inte Aragorn) kommer närmare mig kan jag känna hur han luktar. Kanske likadant som Aragorn (det fanns mig veterligen inga duschar i Tolkiens värld). Då slutar han att vara mystisk och kliver raskt över till att bli sunkig.

Men det är varken den lila jackan, luvan eller lukten som gör att den där mannen tar plats i den här texten. Om sanningen ska fram, och jag vill se mig som en företrädare för sanningen, är han främst ett instrument, ett medel, för att berätta om det händelseförlopp som skedde sedan. Ett instrument för att få mig att ställa, och besvara, frågan ”varför sa jag ingenting?”

Han går mot caféets toalett och rycker i dörren. Den är låst. Han rycker igen. Fortfarande låst. Han står stilla några sekunder. Som om han genom avancerad matematik beräknar sannolikheten att dörren ska öppnas om han rycker i den en tredje gång. Hans förmåga att bedöma sannolikheter får direkt negativ feedback när han rycker i dörren, igen. Och känner att den är låst, igen. Vem som än sitter därinne undrar nog vad som händer. Att sitta på en toalett med byxorna nere, bokstavligt talat, medan någon rycker i toalettdörren må vara den mest sårbara av alla sårbara positioner.

Men lyckligtvis för den totala ångestnivån i byggnaden sitter det ingen där inne. Detta är nämligen ett café som tröttnat på att okunder slinker in på toaletten eftersom endast kunder har tillträde till den. Caféet har investerat några av sina intjänade slantar i ett digitalt knapplås. Den som vill komma in måste slå en fyrsiffrig kod som står längst ner på kvittot. Vilket i praktiken innebär att även de flesta kunder som vill gå på toaletten möter en låst dörr, eftersom de slängde kvittot i samma sekund de fick det i handen. Caféet är rent av utrustat med en papperskorg framme vid kassan, just för det ändamålet, innan de vandrar vidare i den strömlinjeformade process som utformats för att kunna servera stora mängder kaffe till stora mängder människor. Det gör att även de flesta kunder måste gå en runda till kassan och fråga om koden för att komma in på toaletten. Jag föreställer mig att cafépersonalen tagit upp frågan med sin chef:

”Kan vi inte bara skriva upp toalettkoden på en skylt så att kunderna slipper fråga om den varje gång de ska på toaletten…?” frågar personalen.

”Nej! Då kan ju vem som helst, till exempel sunkiga män i lila jackor, gå in på toaletten utan att betala. Hur skulle det se ut?” svarar chefen.

Den sunkiga mannen i lila jacka äger inget kvitto. Däremot äger han en hög grad av desperation. Den får honom att gå till kassan, trots avsaknad av kvitto.

”Jag måste komma in på toa!” vrålar han så att det skakar i croissanterna.

Både gymnasietjejerna i soffan och caféknegaren i videomötet tittar upp.

Tjejen i kassan gör vad hon kan. Det skulle inte förvåna mig om hon jobbat extra som hockeydomare, hållit på med hästar eller möjligen varit barnvakt åt fyraåringar. Hon balanserar så väl mellan tydlighet och värme, utan att tippa över åt endera hållet, när hon försöker att prata mannen i lila jacka tillrätta.

”Jag är ledsen, men det är bara kunder som får använda toaletten.”

Det är kanske rätt sätt hantera hockeyspelare, hästar och hyperaktiva fyraåringar. Men det räcker inte hela vägen när sunkiga män i lila jackor begär att få låna toaletten på ett café med låst toalettdörr.

”Men jag måste in!”

Den sunkiga mannen i lila jacka ger sig inte. Han vänder sig om i ilsken desperation. Han gör det med sådan kraft att han liknar en skådis som spelar över en aning i ett försök gestalta just ilsken desperation. Ni vet, vrider på överkroppen. Först åt ena hållet, sedan åt andra hållet. Bara det att den sunkiga mannen faktiskt visar en genuin, äkta, ilsken desperation. Så jag får omvärdera min syn på vad som är att spela över. Den där ilskna desperationen tar honom med på en rundtur i caféet, som faktiskt är ganska stort. Det har skrymslen och vrår för att gästerna ska kunna sitta avsides i bås med soffor. I mitten av lokalen finns en grön ö med växter som skärmar av ena sidan av lokalen. Caféet är rena drömmen att leka kurragömma i. Men den sunkiga mannen i lila jacka vill inte leka kurragömma. Åtminstone inte i organiserad form. Han rör sig framåt stötvis. Passerar caféknegaren som nu försöker att återgå till sitt zoomsamtal. Eller åtminstone vill ge sken av det, för att inte dras in i en makaber situation där den sunkiga mannen i lila jacka utför någon form av kroppsvisitation för att komma åt han kvitto. Vilket han ändå inte skulle göra eftersom caféknegaren slängt det såsom de allra flesta kunder gör. Den sunkiga mannen i lila jacka passerar även gymnasietjejerna som nu, unisont, är omåttligt intresserade av sina egna mobilskärmar. Hela tiden frustar han ut ”Jah!” och ”ööuh!” som vore han övertagen av hin håle himself. Eller bara i något slags delirium. Fast det kanske är samma sak…?

Här någonstans händer två saker.

Den första har jag ingen aning om då det händer. Den andra är jag fullt medveten om. För det första kallar någon på polis. Kanske tjejen i kassan. Kanske hennes kollega inne i köket. Kanske ringer de. Kanske trycker de på en sån där automatisk larmknapp under disken. Vi hade en sån på McDonalds i Karlskoga när jag jobbade där på gymnasiet. Den fanns där i händelse av stök och bråk men jag fick aldrig nöjet att trycka på den. Inte för att det aldrig var stök och bråk, det var det nästan varje lördagkväll, utan för att stöket och bråket aldrig växte sig till trycka-på-knappen-nivå eftersom Soraja klev ut på golvet och ställde saker och ting tillrätta. Soraja var en synnerligen barsk kvinna från det forna Jugoslavien. I en sjuttonårings fantasi, alltså min, hade hon tidigare i livet varit gerillasoldat som motat stridsvagnar och jagat krypskyttar i det belägrade Sarajevo. På samma sätt motade hon folkölsfulla, brölande, femtonåringar som blockerade entrén med sina mopeder. Eller trettioåriga blöjraggare som blivit utslängda från Karlskoga Stadshotell där det var gymnasiedisco samma kväll. Men, på caféet där den sunkiga mannen i lila jacka fanns ingen som motsvarade Soraja. Ingen som går ut på golvet och med all önskvärd tydlighet visar var ytterdörren är. Därför kallar personalen på polis. Det är det första som händer.

Det andra som händer är att en annan man går in på toaletten. Jag ser det, eftersom jag sitter med fri sikt mot toalettdörren. Han är en av få som sparat sitt kvitto och således har koden till toaletten, så han slår den och kliver in. Han är inte sunkig och han bär inte lila jacka och han har ingen luva. Han är vad man skulle kalla en vanlig jeppe. Kanske lite mer kissnödig än genomsnittet. Men sådant kan ju skifta snabbt.

I den stunden sitter alltså en vanlig jeppe på toaletten. Den sunkiga mannen i lila jacka går några varv i caféets vindlingar innan han går ut genom entrén och lämnar stället. Jag gissar att han går till närmsta gränd för att lätta på trycket en gång för alla. Jag sitter kvar, återgår till mina artiklar, och tänker att det väl både var dagens lilla lila happening. Så fel jag hade.

För någon minut senare får jag veta att det där första har hänt. En polisbil svänger upp på trottoaren utanför caféets entré. Två poliser kliver ut. Det är ingen insatsstyrka men likväl två uniformerade poliser. Innan de hunnit in genom dörren har ytterligare en polisbil svängt upp på trottoaren. Totalt fyra poliser rör sig alltså mot entrén. Inte med dragna vapen eller så, men ändå fyra poliser. Vi som är där hajar givetvis till. Caféknegaren avbryter än en gång sitt videomöte. Gymnasietjejerna tittar upp från sina telefoner. Jag fortsätter att följa utvecklingen.

Poliserna pratar med tjejen i kassan som säger att ”han försvann ditåt” och pekar mot toaletten. Det är inte alls det håll den sunkiga mannen i lila jacka försvann åt. Men det vet ju varken poliserna eller tjejen i kassan. Så de går ett varv runt lokalen och konstaterar att det inte finns någon sunkig man i lila jacka. Där finns bara caféknegare och gymnasietjejer. Inga som kan rättfärdiga två polispatruller. När de passerar mig vet jag alltså att den de söker inte längre befinner sig på caféet. Jag drar in ett andetag för att höja rösten och säga som det är.

Men, så tänker jag att det ibland är roligast att inte ingripa. Det finns så klart gränser för vad som är okej, ur moralisk synvinkel, att bara låta ske utan att ingripa. En pågående eldsvåda? Inte okej. En misshandel i en mörk gränd? Inte okej. Två polispatruller som letar efter en sunkig man i lila jacka? Helt okej.

Så jag låter poliserna gå ett varv till innan de flockas kring toaletten. Rimligtvis den enda plats där mannen de söker kan befinna sig. En av dem knackar, men ingen öppnar. En annan ropar ”är det någon där?” men ingen svarar. En av poliserna vänder och går tillbaka, ut i lokalen, mot utgången. Jag hinner tänka att de kanske har en minimurbräcka i polisbilen, i den händelse poliser behöver öppna låsta dörrar. Men även om det vore så, hämtar inte polisen någon minimurbräcka. Istället stannar han vid tjejen i kassan och frågar om hon är säker på att den de söker befinner sig på toaletten. Tjejen i kassan svarar att ”det måste han vara”. Så polisen går tillbaka och tar fram en nyckelknippa. Jag hinner tänka att det är över mina vildaste fantasier att polisen har nån slags universalnyckel som passar i alla lås i hela stan. Men även om det är så tar polisen bara upp en liten bricka och sätter i toalettlåset. Det är nämligen ingen vidare avancerat lås, utan ett sådan som finns på de flesta toaletter, som går att öppna utifrån med hjälp av ett mynt, en skruvmejsel eller en liten bricka likt den som sitter på polisens nyckelknippa.

Nu hade jag ännu godare skäl att höja rösten. Det sitter trots allt en helt vanlig jeppe, om än onödigt tystlåten, och jag inser vad som håller på att ske. Men jag låter det ske. Polisen vrider upp låset och öppnar dörren. Men de finner ingen sunkig man i lila jacka som sitter och häckar. De finner en vanlig jeppe som sitter med naken häck. Jag blir så klart inte förvånad, men det blir poliserna. Liksom mannen på toaletten. Liksom, mest av alla, tjejen i kassan. När de fyra poliserna raskt stängt dörren och bett om ursäkt (efter att de stängt dörren) går de ännu ett varv i caféet. Så det hela slutar med att de fyra poliserna kliver in i sina två polisbilar och kör iväg. Tjejen i kassan pratar med kollegan i köket och ”fattar inte vad som hände.”

Jag fattar vad som hände. Det hände någonting. Inte ingenting, som caféknegaren önskade. Inte allting, som gymnasietjejerna hoppades. Men någonting, precis som jag önskade. Och den som vill att någonting ska hända behöver inte ingripa. Bara luta sig tillbaka och låta det ske.